Det kan tyckas något ironiskt att jag, för ca två månader sen, skrev ett inlägg om Christian Gidlunds kamp mot cancer. Det känns något ironiskt att jag skrev att jag inte tänkt så mycket på cancer tidigare. Och att jag nu, två månader senare talar om för er att det inte är mycket annat jag tänker på nu för tiden. För 3 veckor sedan fick jag ett samtal jag förstod skulle komma, efter att hon berättat för mig att hon hittat en knöl. För 3 veckor sedan ringde min mamma mig och berättade att hon har drabbats av bröstcancer. Hon lät så stark och så normal på rösten att jag inte riktigt visste om det var på allvar eller om allt var okej. Det var inte för än min chef kommenterat att jag lät så allvarlig på rösten, som jag föll i tårar. I fredags opererade hon bort sitt vänstra bröst. Helt plötsligt är min egen mamma en cancerpatient. Nu sitter folk och skickar krya-på-dig-hälsningar, som om det gällde en vardaglig förkylning. Men vad säger man då? Allt känns helt plötsligt så jävla töntigt. Finns det inget annat att säga? Själv skojar jag mest, jag gör så när jag är nervös eller rädd. Kanske tror jag att det får henne att må bättre, samtidigt som jag tar en stor risk som kanske gör att hon faktiskt mår sämre. Jag tycker inte ett dugg synd om mig själv eller om någon annan just nu, förutom Mamma. Det sårar mig så förbannat att en av de mest värdefulla personerna i mitt liv är ensam och rädd, oavsett hur mycket vi visar att vi finns där. Jag har absolut ingen makt och det finns ingenting jag kan göra åt hela den här situationen. Det känns så overkligt, hur snabbt det här blev vår nya verklighet. Kan ni förstå hur det känns när ens egen mamma, sin stöttepelare, skriver att hon vill låsa dörren om sig och gömma sig för omvärlden? Det är en känsla som skulle kunna få vilken jäkla människa som helst att vilja skrika rakt ut. Min mamma sa så här när hon ringde till mig - Om inte ens jag gråter, varför ska du då gråta? För mig är det som om inga andra problem i världen fanns just nu. Låt mig och min familj få känna så, få slippa tycka synd om andra. Helt plötsligt har vi gått in i en ny, skrämmande kamp. Från början var det bara ordet cancer som var skrämmande. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen när vi berättade för familjen och min 13 årige lillebror frågar: Mamma, har du cancer?! Som om hjärtat slets rakt ut ur bröstkorgen på mig. Jag måste säga att jag är glad att min mamma är som hon är. Hon daltar banne mig inte med någon, inte ens med sig själv. Jag är så jävla stolt och tacksam över att hon finns! Så jävla stolt över min starka familj som klarar att gå igenom sådant här tillsammans.

 

Mamma, jag älskar dig!

Alla har sina egna tragedier - nu fokuserar jag på vår.