Livets alla öden
Publicerat den

Hur kan något så tragiskt locka fram något så vackert? Jag kände inte Kristian Gidlund, och jag känner ingen annan i en liknande situation. Ändå förundras jag över hur man med så vackra ord kan uttrycka känslor och skräck, kärlek och mod, när man ligger inför döden. Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare, men när jag väl har tänkt på cancer, dödliga sjukdomar och livet över huvudtaget så har jag känt rädsla och inte velat fundera vidare. Kristian får mig att inse att det är inget val, det är ett öde. Tänk om mitt öde kommer och överraskar mig i framtiden? Jag vill inte tänka tanken på mina barn som aldrig kommer att sätta sina små fötter på jorden, jag gråter mest när jag läser. Kristians ord får mig att bli iskall av sorg samtidigt som hans accepterande av sitt öde gör mig lugn. Han låter lugn i sina ord medan jag själv skulle kunna sätta mig och skrika i ren panik över vad livet faktiskt har planerat för vissa av oss. Jag kände en gång en ångest inför döden, om än bara för en stund, inte i närheten av att vara döende i cancer, så var det den värsta känslan jag känt. Att behöva leva med den känslan hela tiden, dygnet runt och överallt, innan man ger upp och inte orkar kämpa längre, fan vad jag känner med alla dessa människor! Fan fan fan vad jag känner med dem! 



En fantastisk känsla
Publicerat den

Allt känns så bra! Jag är medveten om hur det blir, man förklarar hur lycklig man är och så vips, får man en månad full med otur eller liknande. Men jag tar risken. Jag vill ropa ut till hela världen hur bra jag trivs just nu! Visserligen har kontorsråttan gått och blivit glasögonorm, men värre saker hade kunnat hända. I några veckor har jag verkligen haft fullt upp, ingen vila, ingen ro. Men nu satte jag mig ner i soffan för att skriva några rader, det som jag älskar så mycket. Med Adeles vackraste låtar på full volym i bakgrunden, skulle jag kunna sitta här och leverera ord efter ord i timme efter timme. Jag tror att ni skulle tröttna på mig om jag gjorde det. Vad är det som gör mig så lycklig då? Det är så förbaskat enkelt. Jag har ett jobb som jag trivs på. Det är visserligen väldigt nytt, jag har jobbat i 5 veckor. Men vet ni hur mycket det är värt att slippa söndagsångesten? Att arbeta på hemmaplan, i samma ort jag bor i är guld värt. Jag har en Londonresa med min fantastiska karl, och förhoppningsvis, två mycket fina vänner att se fram emot. Jag älskar London och vet hur bra det kommer att bli! De senaste gångerna jag har löptränat så har det gått över förväntan och jag är så sjukt peppad på att komma upp till milen och ge den den en fet spark i röven! Inte nog med det, utan i februari kommer en stor överraskning för oss alla. Jag har fyllt år och känner mig älskad! Dessutom kommer min mammas bok ut snart, det är banne mig inte långt kvar och det är så spänande! Förstår ni nu? Det kan tyckas enkelt, men det är så stort! 
 
Glöm inte bort att allt som oftast är det vi själva som sätter käppar i hjulen! Och det tänker inte jag göra. Iallafall inte för än mina glasögon kommer och jag ser ut som Boxerrobert för all framtid. Då, kanske ni får läsa ett litet ynkligt tyck-synd-om-mig-inlägg. Until then, gå med i lyckoklubben! 
 
 
På den här härliga bilden fångade min underbara svärmor mig och Nicke i ett äkta happy moment!