Strålande jul
Publicerat den

En viktig del av vår jultradition handlar om att värna om varandra och uppskatta vad man har. Julen handlar mer om att ge än att ta, att äta gott och umgås. För mig är julen förknippad med ledighet, avslappning, inga måsten och bara en extremt bekväm känsla av att vara nöjd. (I år har jag också insett att det år "Jul med Ernst" inte kommer att sändas på tv4, kommer det inte att kännas som en riktig jul). Jag förknippar julen med lugn och mys (Ernst!). Här och var ser jag annonser och artiklar som "Så undviker du julstressen". Visst är det en del som ska fixas, mat och julklappar, julkort och julpynt. Att visa kärlek och omtanke är en fin sak, en sak vi gör för att det behövs stunder då vi påminner varandra om hur viktigt det är med just omtanke. Är det då inte typiskt för oss svenskar att stressa till det hela, att göra något bra till något dåligt? Det är inte synd om oss som måste fira jul, det är synd om många, men kanske inte om oss som "julstressar"? Det vi kallar julstress, är bara en petitess, något vi gör mot oss själva. Jag älskar ju oss svenskar, men vi måste skärpa oss! Sluta stressa och ta vara på vad julen verkligen handlar om! Skänk en slant och kanske lite kläder, varva ner, njut av vänligheten de flesta bjuder på såhär års, ät gott, sitt framför brasan, kika på Kalle (eller Ernst!), pyssla, tänd massa ljus, baka lussekatter och pepparkakor för fulla muggar. Det finns oändligt mycket saker vi kan göra, där absolut ingen annan människa förväntar sig en massa saker av oss, trots att det är jul och många vill ha klappar, mat och husrum. Så här års är den tid på året då jag känner mig som mest älskad, och då jag har som mest kärlek att ge. Julen tillägnar jag hela min familj och gemenskapen jag känner varje jul är oslagbar. För ett antal år sedan kunde jag bara och endast tänka på julklappar och det var allt som gällde. Julafton var oändligt lång och mina föräldrar skulle alltid, alltid dra ut på julklappsöppningen. "Herregud förstår dem inte att det är klapparna julafton handlar om?! Vad ska vi annars göra?".

 

Kanske har jag blivit gammal (är förresten inte min besatthet av mysfarbrorn ett bevis?) eller mindre bortskämd, kanske både och. Men nu för tiden längtar jag bara efter gemenskapen och värmen som julen skänker. Förutom att många drabbas av det dem kallar för julstress, så skänker faktiskt julen oss också så otroligt mycket kärlek. Jag kommer aldrig sluta förundras över hur grym världen kan vara, men vid julen så inser man också hur vacker och kärleksfylld den är. En tid då vi måste skänka tankar och hjälp till de som behöver, medan vi uppskattar vad vi själva har.

 

Jag är 23 år gammal, och vet exakt vad jag värdesätter i livet. Har ni inte redan gjort det, så ta reda på det ni med!

Jag önskar alla människor en god jul och ett fantastiskt gott nytt år! 

 


Älskade Ernst - Sveriges mysfarbror 



Det snabbaste året i mitt liv
Publicerat den

År 2013 flög förbi. Om 2 veckor är ännu ett år, mer fyllt av kärlek, sorg och tårar än många andra år i mitt liv, borta. Man ska alltid vara tacksam, och tro mig, det är jag. Mer tacksam än så många andra jag känner till. Mitt år har handlat om familjen. Inte bara ett cancerbesked utan snart får vi tillökning. Jag ska bli moster. Mitt år har bjudit på tårar av sorg men också tårar av lycka. Jag har varit, och är, stolt över mig själv och andra. Jag är otroligt tacksam för min vardag som är så enkel, men som betyder så mycket. Ibland hatar jag den, just nu älskar jag den. Med andra ord tycker jag inte synd om mig själv för att jag måste göra det alla måste göra i vår värld. Att ha en vardag kunde inte vara bättre. Jag beundrar så många människor jag känner, men jag tycker också synd om de som inte lärt sig att uppskatta och älska livet. Jag önskar alla människor ett härligt liv, fullt med skratt och kärlek! Men saker och ting blir ju kanske lite vad man gör det till. Lojalitet, både mot sig själv och andra, är så otroligt viktigt. Själv tycker jag att livet känns tufft när jag måste vänta på saker. Jag vill mycket just nu, men som inte passar än. Is i magen - är det råd jag får. Just nu har jag så mycket is i magen att jag håller på att bli illamående. Det finns nog en vilja för mycket i mig. Trots detta är jag så, så tacksam!
 
Här om dagen tog min styvfar mig åt sidan och berättade hur duktig han tycker jag är på att skriva, att jag borde göra någonting med mitt skrivande. Att ta min talang på allvar. Jag blev så chockad och så glad! Jag har fått komplimanger förr, men när mina föräldrar (min styvmamma och styvpappas åsikter är precis lika viktiga för mig, som mina föräldrars) är allvarliga och säger sådana här saker, blir jag på riktigt generad och tar verkligen åt mig. Det måste vara dessa människors ärlighet som gör det med mig. Livet, människor och dess ärlighet, är inget att ta förgivet. Jag bara önskar att fler kunde förstå det. Livet är varje människas eget "för evigt".
 
Jag kommer att leva  i mitt - för evigt.
 
 
 



#fuckcancer
Publicerat den

Det kan tyckas något ironiskt att jag, för ca två månader sen, skrev ett inlägg om Christian Gidlunds kamp mot cancer. Det känns något ironiskt att jag skrev att jag inte tänkt så mycket på cancer tidigare. Och att jag nu, två månader senare talar om för er att det inte är mycket annat jag tänker på nu för tiden. För 3 veckor sedan fick jag ett samtal jag förstod skulle komma, efter att hon berättat för mig att hon hittat en knöl. För 3 veckor sedan ringde min mamma mig och berättade att hon har drabbats av bröstcancer. Hon lät så stark och så normal på rösten att jag inte riktigt visste om det var på allvar eller om allt var okej. Det var inte för än min chef kommenterat att jag lät så allvarlig på rösten, som jag föll i tårar. I fredags opererade hon bort sitt vänstra bröst. Helt plötsligt är min egen mamma en cancerpatient. Nu sitter folk och skickar krya-på-dig-hälsningar, som om det gällde en vardaglig förkylning. Men vad säger man då? Allt känns helt plötsligt så jävla töntigt. Finns det inget annat att säga? Själv skojar jag mest, jag gör så när jag är nervös eller rädd. Kanske tror jag att det får henne att må bättre, samtidigt som jag tar en stor risk som kanske gör att hon faktiskt mår sämre. Jag tycker inte ett dugg synd om mig själv eller om någon annan just nu, förutom Mamma. Det sårar mig så förbannat att en av de mest värdefulla personerna i mitt liv är ensam och rädd, oavsett hur mycket vi visar att vi finns där. Jag har absolut ingen makt och det finns ingenting jag kan göra åt hela den här situationen. Det känns så overkligt, hur snabbt det här blev vår nya verklighet. Kan ni förstå hur det känns när ens egen mamma, sin stöttepelare, skriver att hon vill låsa dörren om sig och gömma sig för omvärlden? Det är en känsla som skulle kunna få vilken jäkla människa som helst att vilja skrika rakt ut. Min mamma sa så här när hon ringde till mig - Om inte ens jag gråter, varför ska du då gråta? För mig är det som om inga andra problem i världen fanns just nu. Låt mig och min familj få känna så, få slippa tycka synd om andra. Helt plötsligt har vi gått in i en ny, skrämmande kamp. Från början var det bara ordet cancer som var skrämmande. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen när vi berättade för familjen och min 13 årige lillebror frågar: Mamma, har du cancer?! Som om hjärtat slets rakt ut ur bröstkorgen på mig. Jag måste säga att jag är glad att min mamma är som hon är. Hon daltar banne mig inte med någon, inte ens med sig själv. Jag är så jävla stolt och tacksam över att hon finns! Så jävla stolt över min starka familj som klarar att gå igenom sådant här tillsammans.
 
Mamma, jag älskar dig!
Alla har sina egna tragedier - nu fokuserar jag på vår.