Jag blir så förvånad när jag ser att ni är så många som fortfarande kikar in här trots att det ekar tomt. Det är verkligen jättesvårt att inspirera andra när man själv mest ligger hemma på soffan i vad som känns som brinnande plågor. Missförstå mig rätt, jag har ont, jag är inte döende. Jag ville ha tillbaka träningsbloggen mycket för min egen skull. Jag vill ha tillbaka mitt gamla jag. Jag har någon slags förkylning som gömmer sig i kroppen på mig utan att egentligen riktigt slå ut ordentligt. Det plus den brännande känslan i min rygg gör mig nästan sjuk. Jag ser fram emot ett besök hos kiropraktorn idag, sen hoppas jag på snabb återhämtning för att kunna börja med allt detta igen. Jag har mycket i huvudet just nu, jag vet faktiskt precis hur jag vill spendera min framtid. Nu handlar det mest om att ta steget. Det här kan bli det tuffaste jag gör i mitt liv, eller det jobbigaste. Det kan gå åt precis vilket håll som helst, vinna eller försvinna. När jag, eller vi, tagit ett beslut, kan jag berätta mer. 

 

Nu ska jag åka och bli människa igen. Sen börjar livet.