Pennan har nuddat pappret
Publicerat den

Det känns som om jag borde skriva. Som om jag måste skriva. Det kommer till mig numera så fort jag sitter i bilen, läser en bok eller ser på min dotter. Kanske är det dags att jag tar mig i kragen och gör ett försök. Men var tusan börjar jag? Vad är det jag ska skriva? Vad är det jag pratar om? Jag har ingen aning, men nu låter jag mig själv iallafall göra det. Oavsett om det är här eller i ett tomt worddokument. Jag kommer tappa bort mig men kanske hitta tillbaka, tappa suget men ändå hitta viljan. Jag vet ingenting och jag sätter ingen press på mig själv. Jag tänker ta mig tiden att få ner det jag vill få ner. Jag har 3 stycken påbörjade utkast bara här på bloggen, inlägg jag gärna vill skriva men som jag tycker ändå är svåra att publicera för att de ska bli berättade på rätt sätt. Från en kärlek så stark så man vill skrika, till första gången jag gick utanför dörren utan Stina. Åh vilka känslor. Haha nu är det djupa saker vi pratar om vill jag lova. Kanske blir det ett publicerat inlägg om min kärlek som 17 åring till min käre sambo som en hyllning till honom någon dag. Den dagen har jag med en nypa tur kunnat formulera allt jag skulle velat säga honom som nykär. Jag vill gärna dela med mig utav det jag skriver, men vissa saker kan jag inte ta beslut om det verkligen passar för andras ögon än mina egna, mest av rädsla för att jag inte vet om folk skulle förstå eller uppskatta vad det är jag berättar. Å andra sidan är det upp till var och en att läsa, eller hur? 
 
Ibland är jag så kluven om massa saker som egentligen bara är att ta ett enkelt beslut om. Men här sitter jag, en fredag mitt i den svenska sommaren (med andra ord hösten) och har påbörjat mitt allra första worddokument som inte har något egentligt syfte. Inte genom jobb eller skola utan bara genom känslor. 
 
För dem är jag ganska full utav, eller hur? ; ) 
 




6 månader som levande
Publicerat den

På måndag blir min dotter 6 månader gammal. Det är som om hon alltid funnits hos oss men samtidigt händer det så otroligt mycket just nu. Aldrig tidigare har jag känt så här, jag känner just nu väldigt mycket "tänk om". Jag är väldigt rädd om min dotter. Ibland känns det som att hon verkligen är den person jag kan lita på ska finnas där med mig resten av livet. Tänk då om det händer henne något. Det är nu mitt mammahjärta börjat bulta så det ibland känns smärtsamt. Min lilla tjej sitter. Hon härmas och skrattar. Jag börjar gråta bara av tanken på att jag levt ett liv utan henne tidigare. Jag kan inte förstå varför, det är väl självklart att jag älskar Stina. Men såhär innerligt? Ja, mer än jag någonsin kan beskriva för er.
 
Kanske känner jag så här för att jag just nu känner för första gången att jag tvivlar på mig själv, om jag gör rätt. Jag har aldrig gjort det här förr och allt jag gör med Stina är en första gång. Jag börjar känna att det är dags att sluta amma, det är något jag vill, men jag känner också att Stina egentligen inte är tillräckligt intresserad för att behöva fortsätta ammas. Samtidigt kan jag inte låta bli att få dåligt samvete för att hon kanske inte är redo? Är det egoistiskt? Hon kanske fortfarande behöver det? Är jag ännu en gång för snabb? Av de jag rådfrågat är det ingen som tycker jag gör fel - men jag kan inte hjälpa det. Det finns väl inget rätt eller fel, det är därför det är så svårt. Jag inser att jag kommer ställas inför så många fler svåra val i framtiden, och det är så klart något jag är beredd på, men det gör inte det hela lättare. 
 
 
Ibland vore det skönt om någon bara sa - Gör så här, och inget annat.. 
Oavsett så har de 6 senaste månaderna varit mitt livs bästa och jag ser fram emot en livstid tillsammans med min dotter.
 
För 6 månader sen föddes min prinsessa. För 6 månader sen började livet.
 
 




Vardagsrumsbordsdilemma löst
Publicerat den

 



Allt om LCHF - Hitta recept, ladda upp recept. | Bonusar inom casino, poker och bingo