Just nu är mina tankar precis överallt och ingenstans samtidigt. Mitt huvud är liksom som ett moln. Det är svårt att förklara, men jag är nog helt enkelt inne i något slags förberedande rus för vad som komma skall. Jag har aldrig varit så rädd och orolig för något som ska hända, samtidigt som jag knappt kan vänta på det. Herregud, känner alla så här? Kanske beror det på att jag varit ensam hemma nu ett par dagar, men jag börjar känna mig lite ängslig och måste förbereda mig på att snart kommer det att ske. Ungen ska ut också...

 

Kanske har jag överdrivit lite i huvudet de senaste dagarna, ungefär som om hon är påväg ut så fort jag känt minsta lilla grej. Det måste bero på att Niclas är bortrest och jag är ensam. Jag har tidigare inte kännt någon som helst oro inför förlossningen, men tidigare har det nog inte känns alls så verkligt som det börjar bli nu. Jag känner mig inte så stressad, mest fundersam och undrar lite hur tusan det hela ska gå till utan att det händer något. Jag antar att alla har samma rädsla som jag, att tänk om något händer. Jag försöker tänka att jag inte ska oroa mig för än om något faktiskt händer, men det är väl näst intill omöjlig va? 

 

Jag känner mig inte helt galet rädd, utan mer bara lite orolig och ängslig över vad som komma skall...