På måndag blir min dotter 6 månader gammal. Det är som om hon alltid funnits hos oss men samtidigt händer det så otroligt mycket just nu. Aldrig tidigare har jag känt så här, jag känner just nu väldigt mycket "tänk om". Jag är väldigt rädd om min dotter. Ibland känns det som att hon verkligen är den person jag kan lita på ska finnas där med mig resten av livet. Tänk då om det händer henne något. Det är nu mitt mammahjärta börjat bulta så det ibland känns smärtsamt. Min lilla tjej sitter. Hon härmas och skrattar. Jag börjar gråta bara av tanken på att jag levt ett liv utan henne tidigare. Jag kan inte förstå varför, det är väl självklart att jag älskar Stina. Men såhär innerligt? Ja, mer än jag någonsin kan beskriva för er.

 

Kanske känner jag så här för att jag just nu känner för första gången att jag tvivlar på mig själv, om jag gör rätt. Jag har aldrig gjort det här förr och allt jag gör med Stina är en första gång. Jag börjar känna att det är dags att sluta amma, det är något jag vill, men jag känner också att Stina egentligen inte är tillräckligt intresserad för att behöva fortsätta ammas. Samtidigt kan jag inte låta bli att få dåligt samvete för att hon kanske inte är redo? Är det egoistiskt? Hon kanske fortfarande behöver det? Är jag ännu en gång för snabb? Av de jag rådfrågat är det ingen som tycker jag gör fel - men jag kan inte hjälpa det. Det finns väl inget rätt eller fel, det är därför det är så svårt. Jag inser att jag kommer ställas inför så många fler svåra val i framtiden, och det är så klart något jag är beredd på, men det gör inte det hela lättare. 

 

 

Ibland vore det skönt om någon bara sa - Gör så här, och inget annat.. 

Oavsett så har de 6 senaste månaderna varit mitt livs bästa och jag ser fram emot en livstid tillsammans med min dotter.

 

För 6 månader sen föddes min prinsessa. För 6 månader sen började livet.