Hur kan något så tragiskt locka fram något så vackert? Jag kände inte Kristian Gidlund, och jag känner ingen annan i en liknande situation. Ändå förundras jag över hur man med så vackra ord kan uttrycka känslor och skräck, kärlek och mod, när man ligger inför döden. Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare, men när jag väl har tänkt på cancer, dödliga sjukdomar och livet över huvudtaget så har jag känt rädsla och inte velat fundera vidare. Kristian får mig att inse att det är inget val, det är ett öde. Tänk om mitt öde kommer och överraskar mig i framtiden? Jag vill inte tänka tanken på mina barn som aldrig kommer att sätta sina små fötter på jorden, jag gråter mest när jag läser. Kristians ord får mig att bli iskall av sorg samtidigt som hans accepterande av sitt öde gör mig lugn. Han låter lugn i sina ord medan jag själv skulle kunna sätta mig och skrika i ren panik över vad livet faktiskt har planerat för vissa av oss. Jag kände en gång en ångest inför döden, om än bara för en stund, inte i närheten av att vara döende i cancer, så var det den värsta känslan jag känt. Att behöva leva med den känslan hela tiden, dygnet runt och överallt, innan man ger upp och inte orkar kämpa längre, fan vad jag känner med alla dessa människor! Fan fan fan vad jag känner med dem!