För ungefär en vecka sedan var jag på en konsert. Kanske den enda riktiga konserten jag varit på. Musiken är så djup, så vacker och så otroligt genomarbetad att man blir som förtrollad. Ingen av mina läsare har väl hört talas om Leonard Cohen innan. Men den gubben betyder, utstrålar och förklarar, kärlek. Alla sorters kärlek. Vill jag, så kan jag ligga och gråta i timmar till låtar han skrivit. Det började när jag var 11 år gammal och bad min pappa om en cd skiva att lyssna på för att kunna somna. Vid den åldern hade jag vuxit ifrån och kanske, om möjligt, tröttnat på sagoskivor som Pettsson och Findus, och Emil i Lönneberga. Mitt geni till far plockade fram albumet Ten new songs, och jag var fast. Som i en dvala låg jag blickstilla, lyssnade, tog in varenda lilla ton och lät tårarna rinna. Den kvällen glömmer jag aldrig. Inte heller kommer jag glömma när jag och min far i torsdags, 12 år senare, sitter i en nästan fullt pensionärspackad Globen och förtrollas av en 78 årings förtrollande röst och sina fantastiska musiker. Jag värdesätter mitt minne av den kvällen när jag var 11 år mycket högt, och mitt andra, kanske sista minne av Leonard och min far, precis lika högt. Jag värdesätter mina finaste minnen till skyarna! Jag har med andra ord ännu ett fantastiskt minne att lägga till min samling. Ett minne och en hyllning till min pappa och gamle Leonard. Jag avgudar er båda två, så ni kan inte förstå!