Det känns som om jag borde skriva. Som om jag måste skriva. Det kommer till mig numera så fort jag sitter i bilen, läser en bok eller ser på min dotter. Kanske är det dags att jag tar mig i kragen och gör ett försök. Men var tusan börjar jag? Vad är det jag ska skriva? Vad är det jag pratar om? Jag har ingen aning, men nu låter jag mig själv iallafall göra det. Oavsett om det är här eller i ett tomt worddokument. Jag kommer tappa bort mig men kanske hitta tillbaka, tappa suget men ändå hitta viljan. Jag vet ingenting och jag sätter ingen press på mig själv. Jag tänker ta mig tiden att få ner det jag vill få ner. Jag har 3 stycken påbörjade utkast bara här på bloggen, inlägg jag gärna vill skriva men som jag tycker ändå är svåra att publicera för att de ska bli berättade på rätt sätt. Från en kärlek så stark så man vill skrika, till första gången jag gick utanför dörren utan Stina. Åh vilka känslor. Haha nu är det djupa saker vi pratar om vill jag lova. Kanske blir det ett publicerat inlägg om min kärlek som 17 åring till min käre sambo som en hyllning till honom någon dag. Den dagen har jag med en nypa tur kunnat formulera allt jag skulle velat säga honom som nykär. Jag vill gärna dela med mig utav det jag skriver, men vissa saker kan jag inte ta beslut om det verkligen passar för andras ögon än mina egna, mest av rädsla för att jag inte vet om folk skulle förstå eller uppskatta vad det är jag berättar. Å andra sidan är det upp till var och en att läsa, eller hur? 

 

Ibland är jag så kluven om massa saker som egentligen bara är att ta ett enkelt beslut om. Men här sitter jag, en fredag mitt i den svenska sommaren (med andra ord hösten) och har påbörjat mitt allra första worddokument som inte har något egentligt syfte. Inte genom jobb eller skola utan bara genom känslor. 

 

För dem är jag ganska full utav, eller hur? ; )