Kan jag se ut såhär eller något (vad är det för fel på min arm?).

 

Ah! En söndag med solsken, ljudet av motorcyklar och fina bilar som åker förbi mest hela tiden, barn som skrattar och folk som visar sig ute igen! Våren känns varje år som något nytt, spännande och fantastiskt. Som om man helt glömt att det händer precis varje vår, varje år. På vintern känns allt tungt och man inbillar sig att det aldrig blir varmare eller ljusare mer. Idag är det ljust, och det är varmt. I brist på en vanlig bok, så lyssnar jag på Eldvittnet på ljudbok. Jag ska lägga mig på balkongen, njuta av solen, lyssna och andas. Vilken kontrast det blev mot gårdagen. Ja, idag ligger jag på latsidan, kanske tar vi en eftermiddagspromenad i solen, annars har jag inte tänkt röra en fena. Sambon ser man knappt skymten av sådana här dagar, motorcykeln är nummer 1. Jag försöker sysselsätta mig med böcker eller annat så man slipper fundera på om något händer. Jag är kanske för nojig?

 

Jag beställde jättebilliga träningskläder härom dagen som jag väntar ivrigt på. Jag har inte så höga förväntningar på de kanske eftersom det var så billigt men kul med lite nytt iallafall! Hoppas de dyker upp om några dagar!

 

 

Okej, jag erkänner. Jag föll. Pladdask! Min rygg sa ifrån idag så pass att jag inte kunde ignorera det. Jag kunde knappt jobba. En tid hos kiropraktorn på momangen var enda utvägen. Tackar "gudarna" för att han hade en tid så fort. Han knäckte väldigt mycket och jag lider så otroligt när jag är där, det är bara extremt äckligt att knäcka till kroppen. Jag behövde unna mig, jag tyckte synd om mig själv och ville bara bli av med det onda. En kväll i soffan, en film, en cocacola burk (!!!!) Jag vet, vad sägs som att lyda sina egna råd, right? Det känns rätt värdelöst. JAG. ÄR. SVAG! Jag fick inte träna och kände bara whatever! Det gör ont och jag tycker synd om mig själv! Bortförklaring på bortförklaring. Jag insåg iallafall att det inte var så gott som jag först hade trott. Det kommer smaka mycket bättre på fredag då jag "får" unna mig. Jag får se hur det blir med träningen i några dagar framöver, jag är livrädd att det ska hoppa ur sin plats igen och ilningarna jag får i armarna är så obehagliga!

Jag var tvungen att erkänna för er för att kunna erkänna det för mig själv. Jag fuskade. Punkt.

Hela förra veckan och iallafall igårkväll, har jag stannat upp och tänkt "vad har hänt, hur kan jag fortfarande vara vaken?" klockan 22 på kvällen. För mig har det varit en kamp att hålla mig vaken längre än kl 20 eftersom jag går upp så tidigt. Det måste vara en kombination av våren, ljuset och de hälsosamma frukostarna jag får i mig i veckodagarna. Energin finns kvar trots att jag tränat, jag orkar träna senare på kvällen osv. Jag har dock känt mig hängig i några dagar, trött och ont lite varstans. Jag känner inte att tid finns för att stanna hemma och vila, en dag sen var det back to work. Helt plötstligt finns det oändligt att göra. Är det inte underligt? Jag kanske kommer stressa mig igenom dessa 3 månader som är kvar. Det gör mig inte så mycket sålänge jag håller mig frisk. Till helgen blir det ingen vila heller. Högskoleprovet ska skrivas, ingen sovmorgon där inte. Efter det har jag tänkt köpa mig en cykel. Jag vill ta mig fram på cykel och inte i bil i sommar. Jag är trött och less på bil och trafik.

"Ni är inte många, men ni är banne mig här inne varje dag iallafall! Det glädjer mig! Verkligen. Men ibland händer saker, som jag skrivit om förr, ens egna tragedier, kaos och undergångar. Vad jag menar är inte att jag gått under eller försvunnit! Nej, men ibland finner man inte ord att skriva ner, eller motiv att fota, bara för att, när man helt plötstligt kastas in i en sorg full med tyngd och djup. Sorg har funnits här förut, men inte av den här sorten. Men någon gång kommer det, även om jag hoppas det tar väldigt långt tid innan jag behöver uppleva det här igen... Jag kan inte förstå att jag snart ska gå på mitt livs första begravning. Jag har haft tid att smälta allt och jag känner mig lyckligt lottad med alla mina minnen, men den dagen kommer bli en av de svåraste i mitt liv. Jag kommer aldrig vänja mig vid tanken, men jag har accepterat vad som hänt. Man kan alltid tro att man är förberedd på att livet kan ta slut, rent intellektuellt så förstår vi det kanske. Men så händer det, och man kastas omkull med en smäll till marken. Tanken på att aldrig mer få se en närstående känns bara otroligt sorglig. Nu står vi här, en människa för lite på jorden och jag saknar en av mina bästa vänner..." Så kände jag då.

Du är fortfarande i mina dagars största tanke. Det vore skönt att få slippa sörja. Men det vet jag är omöjligt. Ibland fångar du mig i ett ögonblick jag inte kan kontrollera. Helt plötsligt sliter sig en tår, kanske bara en, när jag sitter ensam i bilen, eller när jag ska sova. Det gör mig ingenting. Jag gråter inte, jag bara släpper lös känslan. Det känns lite läskigt att tiden har gått så fort sedan begravningen. Det känns sorgligt att det har gått så lång tid som jag fått vara utan dig. Det känns ännu mer jobbigt att den tiden aldrig tar slut, utan den bara rullar vidare och vidare... 

Kom igen, ganska bra försök till rubrik va? Jag vet inte riktigt vad som hände med mig igår. Men jag fullkomligt briljerade på konditionsträningen och körde stenhårt utan att ha en tanke på att ge upp. Bra snygga svettfläckar. Jag var riktigt pigg och alert igår! Hur fick jag för mig att köra ben och rumpa direkt efter ett helvetes"löp"?! Haha! Idag fick jag att göra med budgetar och projektplaner hit och dit, äntligen! Fortsätter jag såhär så är helgen här redan om några "timmar".  Jag samlar på mig allt jag kan nu. På jobbet är jag hellre överarbetad än underbarbetad. Så här års jobbar och sliter jag hellre, än att sitta och längta bort till en kommande resa eller sommaren. Då slipper man alla ångestladdade veckor!

Jag blev tvungen att rensa bland de jag följer på twitter och bloglovin. När blondinbellas kropp och att man säger han/hon istället för hen, är de största problemen som finns, så har det gått lite väl långt. Alla gör som dem vill och vi föds antingen som pojke eller flicka. Vem bryyyyyr sig?!

Helt plötligt vill jag bara skrika "upp upp och iväg", med ena armen högt upp i lyften och handen knuten (förstår ni vad jag menar? Vad heter han, Buzz Lighyear?). Capen kanske får stanna hemma. Vad jag försöker säga är att jag helt plötsligt känner mig lätt och nästan svävande. Rosa moln, bullshit. Mer som en superhjälte. Jag vet inte varför. Hade jag inte haft kvar hostan, hade jag gjort underverk under mitt träningspass. Det får vänta till imorgon. Måtte känslan sitta kvar. Vaknade med en extrem ångest, vilken konstig dröm! Som bortblåst. Vem är det som har sådana starka lungor och kan utföra underverk undrar jag? Tack! Jag har inte bråkat med några hemska fakturor, eller jobbiga ekonomirapporter. Idag flöt det bara på. Ville egentligen bara förklara hur glad jag blev att dagen blev bättre än jag kunde väntat mig. Jag behöver inte gå i ide, eller krypa ner under täcket tills sommaren visar sig igen. Jag mår bra och jag nöjer mig med längtan så länge. Vi kan väl fortsätta med den här positiva känslan ett tag? Ni gör mig, om möjligt ännu gladare, med alla era kommentarer. Stort, stort hjärta till er!

pics: we ♥ it

Att vara sjuk och inte kunna träna, får mig att tappa takten. Jag behöver röra på mig och svettas, ta i och känna att jag åstadkommit något. Känns som ren olycka när jag inte har tid, eller som nu, är sjuk och inte kan ta mig till gymmet för att springa några kilometer. Men det är alltid bäst att ta det säkra före det osäkra. Tyvärr har jag svårt att vara nyttig och hälsosam när jag är sjuk och tappar helt fokus. Jag blir uttråkad och sover inte lika gott. Jag måste göra av med energi efter en hel dag i kontorsstolen och bilen. Lite mer endorfiner, tack! Jag laddar inför måndag så länge. Det är faktiskt oftast allra roligast och skönast att träna efter man varit sjuk eller inte haft tid, att göra av med överskottsenergin! Blogg.se hade en fantastisk dag med bara träningsbloggar på framsidan, som gjorde att jag vill gå lös på stadium och köpa massa nya träninskläder. Men det får nog vänta någon månad till. Inte nog med bugdetar på jobbet, nu kör vi stenhårt på spar hemma också. Igår satte jag mig ner och "jobbade" ännu mer med en personlig budget. Visst kanske det inte borde vara så svårt att spara på en heltidslön, men jag måste se var pengarna tar vägen. Och svish så var det klart. En vecka kvar till lön, en helg på spa med en favorit. Sen kör vi igång igen! Hjulet ska bannemig rulla redan på måndag.

 

 

Jag kallar mig lillage, och bloggar för att jag vill dela med mig av mitt intresse för foto och skrivande. Jag är kort, har ibland humörsvängningar och är envis. Bland annat! Men jag är också stark, söt och full med åsikter. Jag ger mig aldrig, är känslig och har säkert ett stort bekräftelsebehov. Jag har haft 2 bloggar innan, som jag gjort mig av med eftersom jag är jag, och är kanske tillräckligt blyg för att inte våga stå för det? Jag har mina brister, och lever med både lycka och sorg. Jag har som många andra varit med om jobbiga saker som kan få mig att gråta när som helst, förlorat en närstående eller bara slagit i tån. Jag gråter oavsett. Mina ögon tårades när deltagarna på Sveriges mästerkock gick vidare och skrek av lycka. Ehm, ja. Jag gråter som sagt. Jag är svag för coca cola och chips, men har ett stort intresse för träning, det är mitt sätt att koppla av. Jag blir förbannad för minsta lilla när jag är trött och min ringklocka ringer 05.15 varje morgon, vilket resulterar i att jag många gånger, är förbannad kl 20-21 på kvällarna, haha. Jag är 21 år gammal och har hittat mannen i mitt liv, vet vad jag vill göra och kommer ännu en gång gråta om mina planer till hösten inte går som jag vill. Alla bilder i min blogg är tagna av mig eller min drömprins, om inget annat anges. Jag finns på Instagram och Twitter som Lillage, och dessutom Weheartit. Ni är hemskt välkommna och jag hoppas ni stannar, jag behöver ert stöd och er kritik. Det är nyttigt!
Följ min blogg med Bloglovin