Helt plötligt vill jag bara skrika "upp upp och iväg", med ena armen högt upp i lyften och handen knuten (förstår ni vad jag menar? Vad heter han, Buzz Lighyear?). Capen kanske får stanna hemma. Vad jag försöker säga är att jag helt plötsligt känner mig lätt och nästan svävande. Rosa moln, bullshit. Mer som en superhjälte. Jag vet inte varför. Hade jag inte haft kvar hostan, hade jag gjort underverk under mitt träningspass. Det får vänta till imorgon. Måtte känslan sitta kvar. Vaknade med en extrem ångest, vilken konstig dröm! Som bortblåst. Vem är det som har sådana starka lungor och kan utföra underverk undrar jag? Tack! Jag har inte bråkat med några hemska fakturor, eller jobbiga ekonomirapporter. Idag flöt det bara på. Ville egentligen bara förklara hur glad jag blev att dagen blev bättre än jag kunde väntat mig. Jag behöver inte gå i ide, eller krypa ner under täcket tills sommaren visar sig igen. Jag mår bra och jag nöjer mig med längtan så länge. Vi kan väl fortsätta med den här positiva känslan ett tag? Ni gör mig, om möjligt ännu gladare, med alla era kommentarer. Stort, stort hjärta till er!

pics: we ♥ it