Visst kan man avvika eller tappa bort sig ur manus. Men det är det som är livet. Man ska inte vara rädd för framtiden. Inte ha bråttom och inte känna tvång. Kanske lättare sagt än gjort? Allt ska hinnas med, upplevas på sekunden. Var är det där förbannade tålamodet? Jag tycker jag letar, och tar djupa andetag mest hela tiden. Känner att jag kanske missar något. Men vad skulle det vara? Allt finns ju rakt framför ögonen på mig, och det kommer att finnas kvar om en vecka, en månad, ett år. Ta det lugnt! Vad sägs som att följa sina egna råd? Kan inte låta bli att känna en liten klump i magen, när några av mina finaste och absolut underbaraste tjejer åker bort i en månad imorgon. Fick tårar i ögonen av ett fint sms, som antagligen betydde mer för mig än vad hon kunnat ana. Ni vet känslan av, skulle jag ens kunna leva utan den personen? Jag känner den allt oftare! Nästa gång, då ska allt vara mindre komplicerat, och jag kommer att vara där! Ta vara på varenda liten sekund som dina motspelare, statister eller vadfasikensomhelst är närvarande. Helt plötsligt kan de få för sig att jobba på helt fel ort, flytta och fly landet. Eller rentav dö. Oj, nu är jag  där igen. Bråttom innan allt försvinner. Nej, lugn och fin nu. Ingen panik. Bara lite längtan, avundsjuka och åldersnoja. Aj aj aj, hur ska detta sluta?


To be continued...