"Ni är inte många, men ni är banne mig här inne varje dag iallafall! Det glädjer mig! Verkligen. Men ibland händer saker, som jag skrivit om förr, ens egna tragedier, kaos och undergångar. Vad jag menar är inte att jag gått under eller försvunnit! Nej, men ibland finner man inte ord att skriva ner, eller motiv att fota, bara för att, när man helt plötstligt kastas in i en sorg full med tyngd och djup. Sorg har funnits här förut, men inte av den här sorten. Men någon gång kommer det, även om jag hoppas det tar väldigt långt tid innan jag behöver uppleva det här igen... Jag kan inte förstå att jag snart ska gå på mitt livs första begravning. Jag har haft tid att smälta allt och jag känner mig lyckligt lottad med alla mina minnen, men den dagen kommer bli en av de svåraste i mitt liv. Jag kommer aldrig vänja mig vid tanken, men jag har accepterat vad som hänt. Man kan alltid tro att man är förberedd på att livet kan ta slut, rent intellektuellt så förstår vi det kanske. Men så händer det, och man kastas omkull med en smäll till marken. Tanken på att aldrig mer få se en närstående känns bara otroligt sorglig. Nu står vi här, en människa för lite på jorden och jag saknar en av mina bästa vänner..." Så kände jag då.

Du är fortfarande i mina dagars största tanke. Det vore skönt att få slippa sörja. Men det vet jag är omöjligt. Ibland fångar du mig i ett ögonblick jag inte kan kontrollera. Helt plötsligt sliter sig en tår, kanske bara en, när jag sitter ensam i bilen, eller när jag ska sova. Det gör mig ingenting. Jag gråter inte, jag bara släpper lös känslan. Det känns lite läskigt att tiden har gått så fort sedan begravningen. Det känns sorgligt att det har gått så lång tid som jag fått vara utan dig. Det känns ännu mer jobbigt att den tiden aldrig tar slut, utan den bara rullar vidare och vidare...